Studentliv, kärlek och personlig utveckling. Känslan att inte vara påväg till Vännäs. (Långt inlägg)

Skolorna börjar snart om igen, nästa vecka. Liljaskolan bland annat. Under den här veckan i tre års tid har jag stressat över att få allting klart med boende inför kommande skolår. Men inte i år. Blandade känslor över det. I år är jag på väg söderut i vanlig ordning, men lite längre än till Vännäs.
Jag har inte skrivit så mycket om min tid på Lilja tidigare men jag tycker det börjar bli dags. Det är trots allt de tre mest lärorika, fantastiska och händelserika åren i mitt liv. Jag flyttade dit när jag var sexton år. Morsan grät. Förlåt för det. Jag kan inte vara en lätt unge att leva med. Nej, det är inte speciellt lång mellan Skellefteå och Vännäs, men när man bott hemma hela livet och fått iprincip allting serverat blir det en stor förändring att helt  plötsligt bo hemifrån. Ensam. Du tvingas bli mer självständig. Jag skulle helt plötsligt börja handla, laga mat, diska och tvätta själv. Hur sjutton startar man en tvättmaskin? Skrämmande var det, men samtidigt häftigt. Mitt liv blev helt plötsligt rätt intressant och folk frågade mycket hur jag bodde och levde. Jag minns min första natt på elevhemmet så väl. Allting kändes så konstigt. Tomt. Mitt rum var kallt, jag sov i en 90's säng och hade absolut ingen aning om vilka som bodde bakom väggarna bredvid. Skräckblandad förtjusning.

Studier.
I ettan var allting så nytt. Nytt betygsystem, nya klasskompisar, nya lokaler och klassrum. Bara att gå från att ha varit "äldst" på en skola till att helt plötsligt bli "yngst" är en förändring. Jag gick en linje jag var osäker på också. Till en början valde jag Hotell och turism (också på Lilja) men valde i slutändan ändå Vård och omsorg -vilket jag absolut inte ångrar idag. Jag valde till specialidrott-dykning också. Det har förändrat mitt liv. Positivt givetvis. Hade jag inte gått på Lilja hade jag inte börjat dyka. Inte än iallafall. Inte fått besöka Mo i rana, Kambodja, Malaysia och Thailand igen heller för den delen. Första året var lite "darrigt". Iallafall för att vara jag. Första veckorna gick allting superbra. Ni vet hur det är. Man vill helst inte komma efter i skolan direkt och man försöker skriva fint i de nya skolböckerna. Efter några månader blev jag lite lazy. Typ när jag gick in i ett förhållande i November(?), skönt att jag kan skylla på något hehe. Jag försov mig mycket och pluggade då jag hade ork och lust. Hela jag var i lite obalans. Det finns ämnen jag  kunde ha presterat mycket bättre i men de behöver jag inte lägga ner någon energi att tänka på nu. Jag gick ut med bra betyg. 6st A, 12st B, 5st C, 2st D och 1 E. Jag är nöjd. Det är väl huvudsaken?. När jag blev singel i Maj började jag träna väldigt mycket med mamma. Det blev min räddning. Jag började träna och äta mycket bättre. Snart började det synas i pluggandet också. Blev lite av en pluggis där ett tag. Det fortsatte även i tvåan, -och speciellt i trean. Oj vad vi pluggade sista halvåret efter skolan. Vart fanns fritiden och friheten? det var värt det i efterhand. Så värt det. 
 
 
Träning.
Efter att jag börjat träna mer i slutet av ettan fortsatte det under hela sommaren också. Tränade extremt mycket löpning. J*vlar så duktig jag var på att springa där ett tag. Jag älskade det. Direkt skolan började om igen i Augusti skaffade jag ett gymkort i Vännäs och en ny värld öppnade sig. No joke. På kort tid blev jag oerhört intresserad utav allting som hör träning, kost och hälsa till. Jag var i gymmet hela tiden. Morgon, efter skolan och kväll. Ja ibland blev det tre pass på en dag, SÅ roligt var det. Motivationen var verkligen tillbaka. Mitt självförtroende och självkänslan som tidigare legat på botten började sakta men säkert stiga och jag blev mer och mer självsäker. Jag ÄLSKADE att gymma. Eller att träna överhuvudtaget. Jag hade hittat en hobby igen. Äntligen! Skolan gick bättre efter min gymkortsinvestering. Jag försov mig iprincip aldrig längre, jag pluggade när jag behövde och låg sällan efter. Tack och lov fortsatte detta ända tills treans sista dag. Idag är jag som en ny person.
 
Studentliv och fest.
Jag har fått leva ett studentliv. Ett studentliv jag garanterat INTE fått uppleva om jag följt strömmen och gått gymnasiet hemma i Skellefteå. Jag har spelat musik och festat på internatet tills skolan börjar, jag har dygnat alldeles för mycket, jag har festat mitt i veckan, varit extremt bakis i skolan, käkat mikromat varje dag i en vecka pga lathet, försovit mig  för jag varit ute sent, lekt kurragömma med dunk mitt i natten, gått till ica och köpt godis i tröst, snott bröd från den allmänna frysen, skolkat för att det funnits roligare saker att göra, sovit bort hela lektioner, suttit vid facebook/bloggen hela mattelektionerna, startat internatets brandalarm för att jag brände köttbullar, haft mat-och vattenkrig i allrummet, suttit uppe och pratat med grannarna långt in på natten, blivit utelåst och måstat väcka folk som sover, hängt upp nytvättade kläder på tork i hela rummet, badat näck med folk mitt i natten, sovit på hårda golv, slängt ut folk ur rummet, haft fatcamps med tjejerna, haft myskvällar i elevhemmets äckliga soffor och umgåtts med alla möjliga roliga/konstiga/snälla/taskiga människor. Ja. det mesta som hör det fantastiska studentlivet till.





Vänskap och kärlek.
Jag har fått äran att lära känna de mest fantastiska människorna jag kan tänka mig. Jag har fått en helt ny bild av vad vänskap kan innebära. Älskade fina människor, tjejer och killar. Från sveriges alla hörn. En del internationella också. Speciellt Jens från Nya Zeeland som jag förhoppningsvis får träffa snart. Kärlek har det också funnits. Vad vore livet utan det? Pirr i magen kände jag under en väldigt lång tid. Roligt. Det händer sällan för mig. Tyvärr kan man väl säga att det rann ut i sanden. Trist. Är verkligen så tacksam över att jag fått träffa alla fina människor där, och för att vi håller kontakten. Jag har aldrig i mitt liv haft problem med att skaffa vänner och lära känna folk. Men även den här sidan av mig utvecklades under skoltiden. När alla bor så tätt inpå varandra och man ständigt umgås blir det nästan att man tar varandra för givet. Alla finns alltid där. Man tänkte alltid tanken på att vi skulle skiljas efter studenten. Men det var inte förränn studentnatten det verkligen slog mig att nu är det "över." Jag stod och pratade med Lucas från Kalix under kvällen. Vi bodde grannar på internatet och han har alltid varit en man kan umgås och skratta med. När vi pratade kom tårarna. Fy sjutton vad jag grät. Jag hade verkligen ingen aning om när jag skulle få träffa honom, mina klasskamrater eller någon annan av de man lärt känna igen. Jag kände tom - och ensamhet. Ungefär samma känsla som när jag sov min första natt på internatet.
 
 Studenten.
Bästa dagen i mitt liv. Tror jag. Den är högt upp på topplistan iallafall. Jag har läst mycket om alla tidigare studenter som säger hur "fucking amazing" det är. Är det verkligen så speciellt som alla säger? vad skiljer studentfest mot en vanlig BRA kväll ute på krogen?. Herregud så roligt det var. Jag sov ungefär 30min natten innan studentdagen. Vi firade studentveckan som man skulle med andra ord. Det blev lite stressigt på morgonen då vi skulle ha champagnefrukost hemma hos oss (i Fridas lägenhet). Det var stökigt, vi var ofixade och hjärnan var bakfull när det plingade på dörren. En stressig start på en underbar dag. Hela klassen samlades och vi drack champagne och myste en stund innan vi drog till skolan och kyrkan. Känslan när birabirabira-bärsbärsbärs ekar mellan kyrkans väggar. Underbart. När alla glada studenter sjunger, kramas, blåser i visselpipor och jublar i korridorerna innan utspringet. Magiskt. 100% ren och skär lycka. Vi åkte på flak och sjöng våra röster hesa. Jag åt middag med min fina familj och sedan drog förfesten igång (på riktigt). Studentfesten var på Five och var underbart rolig. Glada människor överallt. Fantastisk kväll. Trots tårarna på slutet. Känslor är bra. Och fint.
 
-
Efter alla oräkneliga timmar och mil i norrlandskustens bussar, alla hundratals kilon min stackars kropp och jag sammanlagt bärt fram och tillbaka i packning, alla fina stunder med pirr i magen, alla samtal långt in på nätterna, alla skratt. Jag är så evigt tacksam till ALLA som gjort mina år i Vännäs till de tre bästa i mitt liv. Speciellt tack till min fina klass VO11, dykklassen och våra underbara lärare. Samt mina föräldrar givetvis för att jag faktiskt fick flytta. Jag var inte myndig så de kunde ha sagt nej.  Tack för att ni inte gjorde det. Vilken resa jag gjort. :)
 
Jag tipsar ALLA vilsna högstadieelever som står inför gymnasievalet att verkligen våga testa era vingar. Ni kommer växa så mycket som personer. Våga lämna tryggheten en stund. Den finns alltid kvar om man vill komma hem igen. Kram på er!
Dagens applåd går till er som orkade läsa hela. Finns så mycket mer jag skulle kunna skriva och så mycket mer bilder jag skulle kunna visa. Dock är min dator rätt pajj atm så jag har suttit och bläddrat igenom arkivet här på bloggen ett tag haha. Tar lite tid.