10 månader i bilder och ord. (Långt inlägg!)

Jag vet ärligt inte vart jag ska börja, eller hur detaljerad jag ska vara. Det är så mycket tankar, stunder, minnen och galenskaper som jag fått vara med om det här året i Skövde. Jag har kommit hem med mängder av ny kunskap och ännu fler vänner. Nu förstår jag vad papporna menar när de blir så ivriga över att träffa en "lumpenpolare". Aldrig förstått det innan.
-
Först var det GMU'n (grundläggande militär utbildning) i tre månader följt utav FSU (fortsatt soldatutbildning) och sedan BFU (befattningsutbildning), sammanlagt ca 10 månader. Jag tränade häcken av mig innan inryck eftersom jag hade väntat mig att vi skulle springa milen varje morgon. Men så var verkligen inte fallet. Träningen skulle trappas upp stegvis och ibland behövdes en ursäkt för att träna efter dagens slut eftersom vi fick så mycket träning under dagarna ändå. I början var det mesta stressigt, alla sov dåligt på nätterna och jag var på "helspänn" iprincip hela tiden. Aldrig en lugn stund för huvudet. Det var väldigt roliga, lärorika, intressanta, jobbiga och känslosamma månader.
Det absolut jobbigaste för mig under gmun och fsun var utan tvekan mina förbannade knän som aldrig ville sammarbeta med mig. Det var väldigt många besök hos både sjukgymnast och sjukhuset. Jag var livrädd för att bli hemskickad på grund utav det eftersom jag mest troligt inte hade kunnat se mig själv i ögonen igen om jag bröt. Detta resulterade då i att jag "dumkörde" (som jag så fint fått höra ett x-antal gånger) bara för att bevisa för mig själv, mina kamrater och självklart befälen att jag verkligen vill och att jag kan (även om dom egentligen redan visste det, men det förstod ju inte jag). Jag hade så ont vissa stunder att jag bröt ihop. Jag gråter extremt sällan av smärta men tårarna kom ganska många gånger under dessa månader faktiskt. Skämdes men det var skönt att få det ur sig. Fina kamratskap. Under "aldrig ge upp" var knäet fruktansvärt. Vi skulle gå mil efter mil och jag fick halta mig fram. Fick frågan så många gånger om jag  ville få stridssäcken buren men svaret som kom ut genom min mun var givetvis "nej." Men jag ville ju bära den själv också. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. I slutet efter samråd med kaptenen bestämde jag mig dock för att lämna packningen en dag. Skämdes så fruktansvärt. Det är jobbigt att ha prestationsångest ibland. Dagen efter skulle vi gå igen, då följde packningen med men den blev buren efter några kilometer. Skämdes igen. Jag var långsam men jag tog mig runt och genomförde allting som skulle genomföras, trots tårar och aggressioner.  Jag är stolt över mig själv för det. Att sedan få höra av chefen att jag är väldigt stark mentalt kändes fantastiskt att få höra. Det kändes som att all slit verkligen lönade sig på riktigt genom att få höra de orden. Tack.  
 
    
Jag har fått uppleva en form av kamratskap och gemenskap jag inte visste existerade. Redan första och andra dagen med plutonen kändes det som man känt  varandra väldigt länge. Alla öppnade sig väldigt snabbt och vi hade så fruktansvärt roligt. Jag älskar att det varit väldigt raka rör hela vägen. Lite skitsnack och överlag väldigt positiv stämning. Tillsammans har vi ställts inför alla möjliga prövningar. Vi har pratat om allt och lärt känna varandra på en väldigt djup nivå. Vi har gråtit tillsammans, vi har bråkat och tjaffsat om allt möjligt, vi har peppat och skrikit på varandra tills rösterna blir hesa, svettats tillsammans och skrattat så att det krampar i magen. Jag har kommit bra överens med alla människor, i hela kompaniet skulle jag säga och jag är evigt tacksam över de människorna jag har med mig i mitt liv därifrån. Ni känner mig så mycket bättre än många andra och jag vill tacka alla för att ni lyft fram mig när jag känt att motivationen inte längre finns, och er som har hjälpt mig på alla möjliga sätt när jag hade det struligt i knäet bland annat. Tack tack tack.
 
 
 
Jag kunde inte vara med på alla konditionspass vi hade vilket var väldigt tråkigt (pga knäet) men då blev det oftast gymmet istället. Jag har fått med mig mer kunskaper om kost och träning, jag har satt upp nya träningsmål och utvecklats på den punkten också. Här är det nog främst viljan och pannbenet som fått jobba. Det är oftast tankarna i huvudet som sabbar ett löppass, idag går det mycket bättre att springa. "Jag kan andas" och "det är inte jobbigt" är två mantran som ständigt kommer upp i skallen nu.
För någon månad sedan åkte vi ner några stycken till Göteborg och sprang Tough Viking och det var så himla roligt att få göra det tillsammans med allihopa. Vi köttade igenom åtta kilometer och 20+ hinder tillsammans. Jag har fått genomföra ett fälttest/fältfest och tycker det var fruktansvärt på alla sätt haha. Jag har genomfört två multitest där jag ökat i poäng. Fick 467p av 500 möjliga om jag minns rätt (ville såklart ha maxpoäng så var lite grinig över det även om jag fick bra poäng haha..), jag har klarat 5min och 17sek i rygghäng och fått applåder. Sprungit vanliga hinderbanan väldigt många gånger och stridshinderbanan med Joel. Haft grisfys med plutonen och kompaniet varje måndag och fredag. Hängt en del i soldatgymmet och lärt mig göra fler chins.
 
En "kort" sammanfattning. Det finns SÅ mycket mer jag kan dela med mig av och väldigt många fler bilder men någonstans får jag dra en gräns. Tack för en väldigt rolig tid tillsammans. Känns bra att jag fortsätter som deltidssoldat iallafall så jag får träffa alla igen. Har ni några frågor om GMU'n eller något annat som rör detta så får ni jättegärna ställa frågor, lovar att svara så gott jag kan!
Bjussar på en bild från första gången uniformen åkte på haha.