10 månader i bilder och ord. (Långt inlägg!)

Jag vet ärligt inte vart jag ska börja, eller hur detaljerad jag ska vara. Det är så mycket tankar, stunder, minnen och galenskaper som jag fått vara med om det här året i Skövde. Jag har kommit hem med mängder av ny kunskap och ännu fler vänner. Nu förstår jag vad papporna menar när de blir så ivriga över att träffa en "lumpenpolare". Aldrig förstått det innan.
-
Först var det GMU'n (grundläggande militär utbildning) i tre månader följt utav FSU (fortsatt soldatutbildning) och sedan BFU (befattningsutbildning), sammanlagt ca 10 månader. Jag tränade häcken av mig innan inryck eftersom jag hade väntat mig att vi skulle springa milen varje morgon. Men så var verkligen inte fallet. Träningen skulle trappas upp stegvis och ibland behövdes en ursäkt för att träna efter dagens slut eftersom vi fick så mycket träning under dagarna ändå. I början var det mesta stressigt, alla sov dåligt på nätterna och jag var på "helspänn" iprincip hela tiden. Aldrig en lugn stund för huvudet. Det var väldigt roliga, lärorika, intressanta, jobbiga och känslosamma månader.
Det absolut jobbigaste för mig under gmun och fsun var utan tvekan mina förbannade knän som aldrig ville sammarbeta med mig. Det var väldigt många besök hos både sjukgymnast och sjukhuset. Jag var livrädd för att bli hemskickad på grund utav det eftersom jag mest troligt inte hade kunnat se mig själv i ögonen igen om jag bröt. Detta resulterade då i att jag "dumkörde" (som jag så fint fått höra ett x-antal gånger) bara för att bevisa för mig själv, mina kamrater och självklart befälen att jag verkligen vill och att jag kan (även om dom egentligen redan visste det, men det förstod ju inte jag). Jag hade så ont vissa stunder att jag bröt ihop. Jag gråter extremt sällan av smärta men tårarna kom ganska många gånger under dessa månader faktiskt. Skämdes men det var skönt att få det ur sig. Fina kamratskap. Under "aldrig ge upp" var knäet fruktansvärt. Vi skulle gå mil efter mil och jag fick halta mig fram. Fick frågan så många gånger om jag  ville få stridssäcken buren men svaret som kom ut genom min mun var givetvis "nej." Men jag ville ju bära den själv också. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. I slutet efter samråd med kaptenen bestämde jag mig dock för att lämna packningen en dag. Skämdes så fruktansvärt. Det är jobbigt att ha prestationsångest ibland. Dagen efter skulle vi gå igen, då följde packningen med men den blev buren efter några kilometer. Skämdes igen. Jag var långsam men jag tog mig runt och genomförde allting som skulle genomföras, trots tårar och aggressioner.  Jag är stolt över mig själv för det. Att sedan få höra av chefen att jag är väldigt stark mentalt kändes fantastiskt att få höra. Det kändes som att all slit verkligen lönade sig på riktigt genom att få höra de orden. Tack.  
 
    
Jag har fått uppleva en form av kamratskap och gemenskap jag inte visste existerade. Redan första och andra dagen med plutonen kändes det som man känt  varandra väldigt länge. Alla öppnade sig väldigt snabbt och vi hade så fruktansvärt roligt. Jag älskar att det varit väldigt raka rör hela vägen. Lite skitsnack och överlag väldigt positiv stämning. Tillsammans har vi ställts inför alla möjliga prövningar. Vi har pratat om allt och lärt känna varandra på en väldigt djup nivå. Vi har gråtit tillsammans, vi har bråkat och tjaffsat om allt möjligt, vi har peppat och skrikit på varandra tills rösterna blir hesa, svettats tillsammans och skrattat så att det krampar i magen. Jag har kommit bra överens med alla människor, i hela kompaniet skulle jag säga och jag är evigt tacksam över de människorna jag har med mig i mitt liv därifrån. Ni känner mig så mycket bättre än många andra och jag vill tacka alla för att ni lyft fram mig när jag känt att motivationen inte längre finns, och er som har hjälpt mig på alla möjliga sätt när jag hade det struligt i knäet bland annat. Tack tack tack.
 
 
 
Jag kunde inte vara med på alla konditionspass vi hade vilket var väldigt tråkigt (pga knäet) men då blev det oftast gymmet istället. Jag har fått med mig mer kunskaper om kost och träning, jag har satt upp nya träningsmål och utvecklats på den punkten också. Här är det nog främst viljan och pannbenet som fått jobba. Det är oftast tankarna i huvudet som sabbar ett löppass, idag går det mycket bättre att springa. "Jag kan andas" och "det är inte jobbigt" är två mantran som ständigt kommer upp i skallen nu.
För någon månad sedan åkte vi ner några stycken till Göteborg och sprang Tough Viking och det var så himla roligt att få göra det tillsammans med allihopa. Vi köttade igenom åtta kilometer och 20+ hinder tillsammans. Jag har fått genomföra ett fälttest/fältfest och tycker det var fruktansvärt på alla sätt haha. Jag har genomfört två multitest där jag ökat i poäng. Fick 467p av 500 möjliga om jag minns rätt (ville såklart ha maxpoäng så var lite grinig över det även om jag fick bra poäng haha..), jag har klarat 5min och 17sek i rygghäng och fått applåder. Sprungit vanliga hinderbanan väldigt många gånger och stridshinderbanan med Joel. Haft grisfys med plutonen och kompaniet varje måndag och fredag. Hängt en del i soldatgymmet och lärt mig göra fler chins.
 
En "kort" sammanfattning. Det finns SÅ mycket mer jag kan dela med mig av och väldigt många fler bilder men någonstans får jag dra en gräns. Tack för en väldigt rolig tid tillsammans. Känns bra att jag fortsätter som deltidssoldat iallafall så jag får träffa alla igen. Har ni några frågor om GMU'n eller något annat som rör detta så får ni jättegärna ställa frågor, lovar att svara så gott jag kan!
Bjussar på en bild från första gången uniformen åkte på haha.
 

Att våga misslyckas - och att lyckas.

Det finns många i den här världen som är rädda att misslyckas. Att något ska gå snett. Att göra någonting utanför ramarna. Rädda att ta det lilla steget utan för sin egen "comfort zone" som gör dig lite starkare. En del är rädda för att flytta, för att kanske inte känna samma trygghet eller rädda för att inte ha någon att umgås med. En del visar aldrig upp sin talang för att de är rädda för vad andra ska tycka, andra vågar inte ha på sig den där snygga klänningen man köpt eftersom man kanske härmar någon eller så kanske man inte vill åka till det där landet för att ingen vill följa med, eller rädd att söka till en skola för man är rädd att inte komma in.

Vi tänker för mycket. "Det är för långt. Det kan bli tråkigt. Jag kan inte. Det kostar för mycket. Tänk om jag inte trivs. Tänk om jag inte klarar det. Jag vågar inte. Folk kommer tycka jag är dålig om jag misslyckas." Det finns alla möjliga ursäkter att komma med som kan hindra dig från att uppnå dina drömmar och mål.

Jag har träffat många som kommer från små städer (som jag) som säger att de vill flytta någon annanstans. Men när jag säger, ”ja, men gör det då?” så vrider de på sig och hittar på alla möjliga ursäkter.

Jag flyttade när jag var 16. Tidigt tycker vissa (mamma). Det är det bästa jag någonsin gjort tror jag. Det bästa med att jag inte kände någon där jag skulle bo var just att man blir tvingad till att gå utanför sin bekvämlighetszon och börja prata/lära känna människor. Det har resulterat i att jag idag har vänner i de allra flesta sv Sveriges städer. Jag är en jäkel på att börja prata med folk och att sedan hålla kontakten. Jag älskar människor och allt som hör till. Speciellt dialekter. Jag älskar dialekter!

Många talar om för mig att jag alltid gått min egna väg. Jag får höra det rätt ofta, men jag har aldrig riktigt reflekterat över det på riktigt, förrän nu. Jag har faktiskt hunnit med rätt mycket på min någorlunda korta livstid. "Hur vågar du" är en fråga jag får ibland. För mig har det aldrig handlat om att våga. Utan vad jag vill. Vill jag göra något, eller testa något, ja då gör jag det. Ensam eller tillsammans med någon. Aldrig för någon annans skull än min egen. Jag har inte riktigt några gränser (vad jag hittat än). Jag vill testa allt, se allt, uppleva allt som går att upplevas. Göra galna saker. Samla på mig erfarenheter från världens alla hörn och kanter.

"Doubt kills more dreams than failure ever will"

Vad jag vill komma fram till är att vi måste bli bättre på att våga göra saker. Jag vill inspirera till det.
Det finns många människor som trivs bra med sin tillvaro med familj, vänner och jobb hemma. Med all respekt, fortsätt så! Men jag VET att det finns många som sitter där med sina drömmar som aldrig går i uppfyllelse. För er som verkligen VILL göra saker, som vill kasta sig ut i det okända och testa sina gränser så vill jag peppa er till max i att genomföra det ni länge drömt om att göra. Det är läskigt att ta det stora klivet ut. Det SKA vara lite läskigt. Jag var SKITRÄDD innan jag skulle börja GMUn. Rädd att inte klara det. Men jag gjorde det. Nu är det över, jag gjorde det och jag är så stolt över mig själv.

Ett misslyckande är inte alltid ett misslyckande. Du bestämmer själv om det är det. Det är viktigt att kunna se det positiva i något som inte ger dig samma resultat som du hoppats på. Gå vidare. Börja om. Kämpa. Ge aldrig upp. Våga satsa för att vinna. En dag kanske du står du där och har gjort det du drömt om. Eller så är du en erfarenhet rikare. Inte ett misslyckade rikare.

Studentliv, kärlek och personlig utveckling. Känslan att inte vara påväg till Vännäs. (Långt inlägg)

Skolorna börjar snart om igen, nästa vecka. Liljaskolan bland annat. Under den här veckan i tre års tid har jag stressat över att få allting klart med boende inför kommande skolår. Men inte i år. Blandade känslor över det. I år är jag på väg söderut i vanlig ordning, men lite längre än till Vännäs.
Jag har inte skrivit så mycket om min tid på Lilja tidigare men jag tycker det börjar bli dags. Det är trots allt de tre mest lärorika, fantastiska och händelserika åren i mitt liv. Jag flyttade dit när jag var sexton år. Morsan grät. Förlåt för det. Jag kan inte vara en lätt unge att leva med. Nej, det är inte speciellt lång mellan Skellefteå och Vännäs, men när man bott hemma hela livet och fått iprincip allting serverat blir det en stor förändring att helt  plötsligt bo hemifrån. Ensam. Du tvingas bli mer självständig. Jag skulle helt plötsligt börja handla, laga mat, diska och tvätta själv. Hur sjutton startar man en tvättmaskin? Skrämmande var det, men samtidigt häftigt. Mitt liv blev helt plötsligt rätt intressant och folk frågade mycket hur jag bodde och levde. Jag minns min första natt på elevhemmet så väl. Allting kändes så konstigt. Tomt. Mitt rum var kallt, jag sov i en 90's säng och hade absolut ingen aning om vilka som bodde bakom väggarna bredvid. Skräckblandad förtjusning.

Studier.
I ettan var allting så nytt. Nytt betygsystem, nya klasskompisar, nya lokaler och klassrum. Bara att gå från att ha varit "äldst" på en skola till att helt plötsligt bli "yngst" är en förändring. Jag gick en linje jag var osäker på också. Till en början valde jag Hotell och turism (också på Lilja) men valde i slutändan ändå Vård och omsorg -vilket jag absolut inte ångrar idag. Jag valde till specialidrott-dykning också. Det har förändrat mitt liv. Positivt givetvis. Hade jag inte gått på Lilja hade jag inte börjat dyka. Inte än iallafall. Inte fått besöka Mo i rana, Kambodja, Malaysia och Thailand igen heller för den delen. Första året var lite "darrigt". Iallafall för att vara jag. Första veckorna gick allting superbra. Ni vet hur det är. Man vill helst inte komma efter i skolan direkt och man försöker skriva fint i de nya skolböckerna. Efter några månader blev jag lite lazy. Typ när jag gick in i ett förhållande i November(?), skönt att jag kan skylla på något hehe. Jag försov mig mycket och pluggade då jag hade ork och lust. Hela jag var i lite obalans. Det finns ämnen jag  kunde ha presterat mycket bättre i men de behöver jag inte lägga ner någon energi att tänka på nu. Jag gick ut med bra betyg. 6st A, 12st B, 5st C, 2st D och 1 E. Jag är nöjd. Det är väl huvudsaken?. När jag blev singel i Maj började jag träna väldigt mycket med mamma. Det blev min räddning. Jag började träna och äta mycket bättre. Snart började det synas i pluggandet också. Blev lite av en pluggis där ett tag. Det fortsatte även i tvåan, -och speciellt i trean. Oj vad vi pluggade sista halvåret efter skolan. Vart fanns fritiden och friheten? det var värt det i efterhand. Så värt det. 
 
 
Träning.
Efter att jag börjat träna mer i slutet av ettan fortsatte det under hela sommaren också. Tränade extremt mycket löpning. J*vlar så duktig jag var på att springa där ett tag. Jag älskade det. Direkt skolan började om igen i Augusti skaffade jag ett gymkort i Vännäs och en ny värld öppnade sig. No joke. På kort tid blev jag oerhört intresserad utav allting som hör träning, kost och hälsa till. Jag var i gymmet hela tiden. Morgon, efter skolan och kväll. Ja ibland blev det tre pass på en dag, SÅ roligt var det. Motivationen var verkligen tillbaka. Mitt självförtroende och självkänslan som tidigare legat på botten började sakta men säkert stiga och jag blev mer och mer självsäker. Jag ÄLSKADE att gymma. Eller att träna överhuvudtaget. Jag hade hittat en hobby igen. Äntligen! Skolan gick bättre efter min gymkortsinvestering. Jag försov mig iprincip aldrig längre, jag pluggade när jag behövde och låg sällan efter. Tack och lov fortsatte detta ända tills treans sista dag. Idag är jag som en ny person.
 
Studentliv och fest.
Jag har fått leva ett studentliv. Ett studentliv jag garanterat INTE fått uppleva om jag följt strömmen och gått gymnasiet hemma i Skellefteå. Jag har spelat musik och festat på internatet tills skolan börjar, jag har dygnat alldeles för mycket, jag har festat mitt i veckan, varit extremt bakis i skolan, käkat mikromat varje dag i en vecka pga lathet, försovit mig  för jag varit ute sent, lekt kurragömma med dunk mitt i natten, gått till ica och köpt godis i tröst, snott bröd från den allmänna frysen, skolkat för att det funnits roligare saker att göra, sovit bort hela lektioner, suttit vid facebook/bloggen hela mattelektionerna, startat internatets brandalarm för att jag brände köttbullar, haft mat-och vattenkrig i allrummet, suttit uppe och pratat med grannarna långt in på natten, blivit utelåst och måstat väcka folk som sover, hängt upp nytvättade kläder på tork i hela rummet, badat näck med folk mitt i natten, sovit på hårda golv, slängt ut folk ur rummet, haft fatcamps med tjejerna, haft myskvällar i elevhemmets äckliga soffor och umgåtts med alla möjliga roliga/konstiga/snälla/taskiga människor. Ja. det mesta som hör det fantastiska studentlivet till.





Vänskap och kärlek.
Jag har fått äran att lära känna de mest fantastiska människorna jag kan tänka mig. Jag har fått en helt ny bild av vad vänskap kan innebära. Älskade fina människor, tjejer och killar. Från sveriges alla hörn. En del internationella också. Speciellt Jens från Nya Zeeland som jag förhoppningsvis får träffa snart. Kärlek har det också funnits. Vad vore livet utan det? Pirr i magen kände jag under en väldigt lång tid. Roligt. Det händer sällan för mig. Tyvärr kan man väl säga att det rann ut i sanden. Trist. Är verkligen så tacksam över att jag fått träffa alla fina människor där, och för att vi håller kontakten. Jag har aldrig i mitt liv haft problem med att skaffa vänner och lära känna folk. Men även den här sidan av mig utvecklades under skoltiden. När alla bor så tätt inpå varandra och man ständigt umgås blir det nästan att man tar varandra för givet. Alla finns alltid där. Man tänkte alltid tanken på att vi skulle skiljas efter studenten. Men det var inte förränn studentnatten det verkligen slog mig att nu är det "över." Jag stod och pratade med Lucas från Kalix under kvällen. Vi bodde grannar på internatet och han har alltid varit en man kan umgås och skratta med. När vi pratade kom tårarna. Fy sjutton vad jag grät. Jag hade verkligen ingen aning om när jag skulle få träffa honom, mina klasskamrater eller någon annan av de man lärt känna igen. Jag kände tom - och ensamhet. Ungefär samma känsla som när jag sov min första natt på internatet.
 
 Studenten.
Bästa dagen i mitt liv. Tror jag. Den är högt upp på topplistan iallafall. Jag har läst mycket om alla tidigare studenter som säger hur "fucking amazing" det är. Är det verkligen så speciellt som alla säger? vad skiljer studentfest mot en vanlig BRA kväll ute på krogen?. Herregud så roligt det var. Jag sov ungefär 30min natten innan studentdagen. Vi firade studentveckan som man skulle med andra ord. Det blev lite stressigt på morgonen då vi skulle ha champagnefrukost hemma hos oss (i Fridas lägenhet). Det var stökigt, vi var ofixade och hjärnan var bakfull när det plingade på dörren. En stressig start på en underbar dag. Hela klassen samlades och vi drack champagne och myste en stund innan vi drog till skolan och kyrkan. Känslan när birabirabira-bärsbärsbärs ekar mellan kyrkans väggar. Underbart. När alla glada studenter sjunger, kramas, blåser i visselpipor och jublar i korridorerna innan utspringet. Magiskt. 100% ren och skär lycka. Vi åkte på flak och sjöng våra röster hesa. Jag åt middag med min fina familj och sedan drog förfesten igång (på riktigt). Studentfesten var på Five och var underbart rolig. Glada människor överallt. Fantastisk kväll. Trots tårarna på slutet. Känslor är bra. Och fint.
 
-
Efter alla oräkneliga timmar och mil i norrlandskustens bussar, alla hundratals kilon min stackars kropp och jag sammanlagt bärt fram och tillbaka i packning, alla fina stunder med pirr i magen, alla samtal långt in på nätterna, alla skratt. Jag är så evigt tacksam till ALLA som gjort mina år i Vännäs till de tre bästa i mitt liv. Speciellt tack till min fina klass VO11, dykklassen och våra underbara lärare. Samt mina föräldrar givetvis för att jag faktiskt fick flytta. Jag var inte myndig så de kunde ha sagt nej.  Tack för att ni inte gjorde det. Vilken resa jag gjort. :)
 
Jag tipsar ALLA vilsna högstadieelever som står inför gymnasievalet att verkligen våga testa era vingar. Ni kommer växa så mycket som personer. Våga lämna tryggheten en stund. Den finns alltid kvar om man vill komma hem igen. Kram på er!
Dagens applåd går till er som orkade läsa hela. Finns så mycket mer jag skulle kunna skriva och så mycket mer bilder jag skulle kunna visa. Dock är min dator rätt pajj atm så jag har suttit och bläddrat igenom arkivet här på bloggen ett tag haha. Tar lite tid.